1. Kristallens liturgi. Satsen beskriver fågelsången mellan 3 och 4 på morgonen. Överförd på det religiösa planet symboliserar den himlens harmoniska tystnad. Alla fyra stämmorna deltar. Det är klarinetten som inleder fågelsången. Om instrumentet motsvarar en fågels läte har denna en synnerligen rik repertoar. Men flera fågelarters namn har nämnts i sammanhanget, t.ex. koltrast och näktergal.

II. Sång för ängeln, som tillkännager tidens ände. Första och sista delen (med klarinett) frammanar den mäktiga ängeln. Den längre mittdelen (utan klarinett) beskriver himlens outsägliga harmoni. Det sker med stråkstämmorna på 2 oktavers avstånd mot pianots klockspelslika, nedåtgående skalfigurer.

III. Fåglarnas avgrund. Avgrunden står för tiden med sitt svårmod och sin leda. Fåglarna är motsatsen till tiden; fågelsången med sin glädje kontrasterar mot tidens tröstlöshet. Hela satsen är klarinettsolo och en förstudie hade faktiskt skrivits redan under Verduntiden. Det påstås att Akoka, redan i Verdun uttryckte bekymmer över svårighetsgraden i den första version han fick se där. En livligare mellandel inramas av en långsam melodi med komplicerad taktart. Detta är cykelns längsta stycke.

IV. Mellanspel. Detta stycke var det första som tonsättaren skrev för sina tre medfångar. Satsen uppvisar melodiska referenser till de övriga. Pianot medverkar ej. Även denna sats är tredelad. I början och slutet hörs ett rytmiskt mycket uttrycksfullt tema.

V. Lovsång till Jesu evighet. I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. 3 Satsen, som är en hyllning till det gudomliga ordet, är en enda lång, gripande cellomelodi till ostinato-ackompanjemang i pianot. Taktarten är komplicerad. Takter med 12/16-delar och 5/16-delar växlar. Temat har hämtats från en sats ur ett tidigare stycke från 1937, Fête des belles eaux, som Messiaen skrev för Parisutställningen

VI. Vredens dans för de sju trumpeterna. Rytmiskt är detta den mest egenartade satsen i verket. Det inledande temat är mycket pregnant och återkommer flera gånger. Alla instrumenten medverkar och spelar dessutom unisont. Taktarten växlar. I de två första takterna är den 17/16-delar. Rytmen och avsaknaden av normala taktstreck måste göra stycket oerhört svårt att studera in och framföra tillsammans.

VII. En svärm av regnbågar, till ängeln som tillkännager tidens ände. I denna sats återkommer delar av sats 2 vilket inte är så lätt att upptäcka. Två alternerande melodier spelar huvudrollen, en långsam och en rörligare. Tema 1 är sänkt en liten ters, när det hörs andra gången.

VIII. Lovsång till Jesu odödlighet. Satsen är, säger tonsättaren, tillägnad Jesus som människoson. Sången är en bearbetning av ett tidigare orgelverk från 1930, Diptyque. Satsen består av ett violinsolo som balanserar cellosolot i sats 5 och är lika andäktigt vackert. Den o(b)stinata pianostämman är nu kraftigt synkoperad och påminner om hjärtats puls. Violinens långsamma uppgång i högsta registret i satsens slut symboliserar Jesu himmelsfärd.

© Yngve Bernhardsson